"Forskning bygger på nyfikenhet"

— God forskning är en form av disciplinerad lekfullhet, säger Per Aspenberg, professor vid Hälsouniversitetet och överläkare på Universitetssjukhuset i Linköping (US), mer känd internationellt än hemma i Sverige.

— Forskning bygger på nyfikenhet och lust att se vad som händer. I går var vi i labbet och undersökte hur belastning påverkat en skadad sena. Då såg vi att vissa saker hände på ett helt annat sätt än vi trott. Sådant tycker jag är jättekul.
 
Han är professor och överläkare i ortopedi vid US och föreståndare för ett experimentellt laboratorium med fem anställda. Forskargruppen har nyligen visat att brutna ben kan läka snabbare med hjälp av läkemedel. Studierna i experimentell ortopedi sätter Linköping på världskartan.
 
— Vi kan göra så att en bruten handled läker lite snabbare, men måste fortfarande fråga oss vilken nytta det gör för patienten. I dag kan vi få skruvar att sitta bättre och proteser att hålla längre, men målet med forskningen är att det ska leda till ökad livskvalitet för människor.

Belastning påskyndar läkning
Experimenten görs genom djurförsök i många etapper innan de överförs till patienter.  Forskargruppen har visat att råttors senor läker fortare dels om läkemedel tillförs och dels om de belastas. Ett enda träningspass fördubblade läkningshastigheten.

— Innan vi går vidare till patienten måste vi ha goda skäl att tro att det vi gör är bra. Om vi gör något som man inte vet innebörden av riskerar vi att skada människor. De kliniska försöken är målinriktade och handlar om att prova nya behandlingsmetoder som är bättre än de tidigare.

Själv anser Per Aspenberg att en av hans största upptäckter var när han kunde visa att en populär metod faktiskt inte fungerade. Han och kollegerna var missnöjda med behandlingsresultaten av ett nytt material som skulle framkalla benbildning. Per Aspenberg satte in det i sitt eget ben och kunde rapportera att inget alls hände.

— Det är nästan viktigare att slå hål på galna teorier än att ta fram nya. På det här sättet slapp patienter i Sverige bli behandlade med en metod som inte hade effekt.

Snickeriarbete
Han hade tänkt sig en yrkesbana inom invärtes medicin, men när han provade ortopedin blev han fast. Ortopedens arbete på 70-talet var mycket konkret och hantverksmässigt, mycket likt en snickares, menar Per Aspenberg. Då var han mest road av frakturkirurgi, av att skruva ihop benen så att det blev snyggt och prydligt, och få det som varit trasigt att bli helt. Nyfikenheten fick honom sedan att åka ner till den akademiska världen i Lund och börja forska.

— Jag hade tur och fick ta över ett laboratorium som en professor just hade lämnat när han flyttade därifrån. Allt fanns där, och det var bara att sätta igång och leka. Experimenten var vildvuxna och vi lärde av misstagen.

Här mötte han en instrumentmakare som blev en nyckelperson i forskningsarbetet genom sin förmåga att göra små experimentella implantat med manicker och skruvar.

— Jag kan skicka över en yvig skiss av en nykläckt idé och få tillbaka en modell av en protes eller ett träningsredskap några dagar senare. Han förverkligar idéer på ett mycket konkret sätt och efter 25 år kan vi läsa varandras tankar. 
 
På fritiden är musiken viktig för Per Aspenberg och han spelar cello i Östgöta barock, Domkyrkans kammarorkester och periodvis i Linköpings symfoniorkester. Även här finns en koppling till forskningen.

— God forskning är en form av disciplinerad lekfullhet och samma sak är det med musiken. Lekfullheten behövs både när man tolkar ett nytt musikstycke och formulerar en forskningsfråga. Bra forskning ska vara kul.

Text: Maria Carlqvist